För lite mer än en vecka sedan kom vi hem från en vecka i Hundfjället. En vecka fylld med skidåkning, kortspel och kaos. Första dagen uppe på Sälenfjället bjöd på härlig skidåkning och strålande sol. Flera rundor hinns med och allt kändes faktiskt lite magiskt.
Sen kommer vi till det där berömda sista åket som man alltid ska skippa. Från ingenstans, så vurpar Sigge och mamma, rejält. Vid ett tillfälle är det enda som har kontakt med marken, av hela Sigge och hans biski, toppen på hans hjälm. De snurrar runt, både uppe i luften och nere på marken. Jag tror aldrig att hjärtat någonsin har suttit så högt upp i halsgropen på oss andra i backen som det gjorde då.
Vurpan var rejäl, men på Sigge så sitter ALLT kvar på sin plats. Armar, ben, slangar och resp sitter där det ska. Sigge ligger upp och ner, med mamma fast under honom men han får luft, och alla hans kroppsdelar är hela. När vi har fått upp Sigge på stående skida igen, gått igenom allt och dubbelkollat om han vill åka skoter ner, men fått nej till svar så åker vi sakta hem mot stugan. Och om jag säger att någon chockad tår letar sig fram på oss alla när vi sakta tar oss ner så ljuger jag inte.
Sigge fick något blåmärke efter kraschen och mamma var lite mörbultad. Fast det som nog tog störst skada var Sigges mod. På en vurpa gick han från att vilja köra alla backar han kom upp i till att inte våga ge sig ut. Vi i TeamSigge pratar alltid om att inget är omöjligt och att inga gränser finns, men det finns faktiskt gränser. För när Sigge sitter vid köksbordet samma kväll och uttrycker att han känner sig rädd för att han inte kan röra sig och inte rädda sig själv, så måste vi lyssna. Vi som finns runt om honom måste lyssna, ta in och höra vad han säger. Vi måste, som Trygve säger (från den otroliga serien på SVT Play, Mot alla odds - Norge) respektera honom. Ingen av oss kan någonsin sätta sig in i Sigges situation och vad han känner, hur gärna vi än vill.
Men frågan är då, hur tar vi oss vidare från detta? Ska ett fall få avsluta något som har bidragit med så mycket glädje och utveckling? Ska ett fall sätta stopp för Sigges möjlighet till att inspirera, inte bara andra - utan även sig själv, till att göra saker som är svåra och jobbiga men ack så berikande? Nej, det ska det nog inte få göra.
Det är nu upp till alla oss runt om Sigge att tillsammans med honom hitta nya vägar tillbaka till det som en gång var så roligt. Hur vi gör det, kräver tanke och samtal och lite jävlar anamma. Men vi ska nog klara det.
Det blev fler åk den veckan, men inte lika många som det brukar bli, och inte lika snabbt som tidigare. Det blev fler rundor kortspel än vanligt och någon extra tur till Fompes. Det är fint det också. Anledningen till att vi delar detta, som kan kännas personligt och nästan som ett misslyckande, är att vi vill visa att saker inte bara går åt ett håll. Vi möter alla motstånd, även inom områden som vi trodde vi hade erövrat och var klara med.
Och vet ni vad? Det är faktiskt helt ok.
Texten är läst och godkänd för publicering av Sigge.
Under skidveckan 2022 hade mamma och Sigge ett mål. Att ta skidcertifikat för bi-ski. Tänk att kunna få åka skidor på ett sätt som är så nära det går att faktiskt stå på ett par skidor själv. När Sigge åker i bi-skin kan han känna fartvinden i ansiktet. Han kan känna snöns alla ojämnheter, gupp och underlag. Han kan till och med känna på hur det känns att ramla omkull (Sigge säger ”jätteroligt” att ramla omkull.) För Sigge och hans familj finns det inget bättre än att stå på ett snöigt berg med solen skinande redo att ge sig ner för backen. Men för att Sigge ska kunna uppleva det när och var han vill så behöver mamma certifiera sig.
Så. Efter två fantastiska dagar i backen med fantastiska Frida klarade Sigge och mamma sitt certifikat på Bi-skin. Sigge kan nu äntligen åka själv med mamma när han vill och var han vill. Bilden till vänster togs precis efter Frida yttrat orden ”Ni är nu certifierade.”. Det kan har fällts en glädjetår eller två i backen.
Personalen på Skistar har varit otroliga och inte sagt ”det går inte” en enda gång. De har meckat, fixat, och grejat allt för att Sigges skiddagar ska bli helt tipp topp hundra. De tog det här med att vara en del av TeamSigge på största möjliga allvar.
.jpeg?etag=%2245a3d-67d3f377%22&sourceContentType=image%2Fjpeg&ignoreAspectRatio&resize=328,201&quality=85 "image0 (1)")
